högtalare förstärkare RIAA förförstärkare hifi hi-fi bilstereo bilhögtalare VW Volkswagen Volvo Dacia ritningar högtalarsatser baselement diskantelement bas diskant foto fotografering kamera digital kamera digitalkameror LCHF bantning kolhydrater camping tält semester


Visit us on Facebook!



visitors so far. Counter: http://www.digits.net


Ibland får vi mejl från personer som funderar på förstärkare med enormt hög effekt och dessutom högtalare med stora baselement och hög verkningsgrad. Och så undrar man vad vi tycker om det. (Antagligen eftersom de sett att vår effektförstärkare "bara" är på 50 W och högtalarnas verkningsgrad är 90 dB (SQ-50).

Tja... Det här är två olika världar.

Vi satsar inte på att förstöra våra kunders hörsel med överdrivet högt ljudtryck.
Vi satsar i stället på högsta möjliga ljudkvalitet, så att man inte bara lyssnar på musiken, utan verkligen njuter av den. I timmar, om man har tid och lust, utan att tröttna.
Men för att kunna det behövs tre saker:

1) Riktigt bra Hi-Fi-komponenter
2) Rätt ljudvolym
3) Hyfsat bra hörsel.

Punkt 1: Förstärkare och högtalare ska klara att återge alla detaljer i inspelningen utan att de blandas ihop, dämpas eller överdrivs.
När 3-4 personer sjunger i en kör bör man kunna höra de individuella rösterna, inte bara ett gemensamt "körljud". Man ska kunna urskilja olika basinstrument som spelar samtidigt, utan att de blandas ihop till ett gemensamt buller. En röst ska låta levande och närvarande, inte inspelad. Och så vidare. Förmågan att separera olika instrument och återge deras speciella klang är väsentlig för musikupplevelsen.

Det ställer höga krav på både förstärkare och högtalare, för musik handlar ju inte om enstaka rena sinustoner, som man tyvärr tvingas hålla sig till vid tester.
Bara en enda röst har flera beståndsdelar: Grundtonen , olika övertoner, brus av olika typ, små amplitudvariationer mm som ger individen sina speciella särdrag. Lägg sedan till några instrument som också har allt detta fast på ett annat sätt, och plötsligt har förstärkaren och högtalarna en rejäl utmaning, långt värre än en simpel sinuston.
Både för förstärkaren och högtalarna gäller därför att de måste klara av att reagera så exakt som möjligt på insignalen, utan fördröjning, och utan att varken lägga till eller dra ifrån något. Annars blir det som bäst "en bra inspelning", men inte riktigt levande.

Det är därför vi inte säljer "det vanliga" när det gäller förstärkare och högtalare, sådant som massproduceras i Kina. Och att vi rekommenderar att ha en separat hi-fi-anläggning och använda hemmabion till det den är mest lämpad för: Videofilmer. Hemmabiosystem är sällan eller aldrig optimala när man vill njuta av musik.
Vi har haft ett antal besökare i vår butik som jämfört sina hemmabioförstärkare med vår CM-100V och de har utan undantag förvånats över hur tydlig skillnaden faktiskt är.
Inte så att alla hemmabioförstärkare låter illa, inte alls. Det som hörs låter ofta OK. Problemet är att allt inte hörs. Små detaljer dämpas eller uteblir och ljudet blir "platt" och lite tråkigt i längden. Mindre levande. Man kan visserligen lyssna på musiken, men den riktiga njutningen uteblir. Och det leder till ett beteende som du kanske känner igen:
Man kanske sitter en kvart och lyssnar, sedan reser man sig och brer en macka, börjar kolla sin facebooksida, tankarna flyger iväg... Musiken hamnar i bakgrunden, helt enkelt. För att hjärnan hör att det bara är en inspelning, och tappar engagemanget.

Med kombinationen CM-100V (vår stereo-effektförstärkare) + SQ-50 (våra studiokvalitets-högtalare) och en bra signalkälla (CD / DVD-spelare eller HD-ljudkort i en stationär dator) kan man njuta av musiken i timmar utan att tröttna. Det är den stora skillnaden.
Effekten på CM-100V-förstärkaren ligger runt 50 W per kanal, högtalarna matchar den effekten perfekt (50W RMS, 80 W musik) och tillsammans får man drygt 105 dB max ljudtryck. Mer än vad som borde behövas, läs mer om det senare i texten.

Viktiga egenskaper hos högtalarelement för att de ska kunna återge musik rent och klart är att membranet inte ändrar form när talspolen driver det fram och tillbaka, och att den totala rörliga massan (vikten hos spole + membran) är låg.
Om ett membran är stort innebär det en större bromsande yta mot luften. Jämför med när man dyker. Ett snyggt hopp där bara en liten yta träffar vattnet gör att kroppen slinker ner i vattnet snabbt och fint. Ett magplask där ytan blir stor, och kroppen nästan tvärstannar. Luft är visserligen mjukare än vatten, men principen är densamma. Luften vill bromsa membranets rörelse, och ju snabbare rörelsen är, desto hårdare blir inbromsningen. Det gör att ytterkanterna av ett högtalarmembran "får upp farten" aningen senare än mitten av membranet där talspolen som driver membranet sitter. Membranet "böljar", det blir en våg som startar i mitten och rör sig utåt. Och ju större eller mjukare membran, desto värre.

Membranet i våra bästa element, de vi använder i SQ-50-lådorna, är väldigt speciellt. Dels är det inte en rak kon som det oftast är, utan har en exponentiell form. Det styvar upp det, så att hela ytan rör sig nästan exakt samtidigt, hela vägen ut till kanten. Dessutom är konmaterialet som sådant styvt och väldämpat, och slutligen är den rörliga massan ovanligt låg -- totalt bara c:a 12 gram (!). Allt det här bidrar till att högtalarelementet reagerar blixtsnabbt på insignalen utan att färga ljudet. Resultatet blir ett ovanligt naturtroget, exakt, detaljerat och därmed levande och njutbart ljud. Snabbheten syns i frekvenskurvan, -3dB ligger vid c:a 10 kHz, vilket är extremt högt för ett baselement, bara en oktav från de högsta frekvenser en frisk människa kan höra.

Att bygga med stora 15-tums-element som dessutom tål hög effekt är därför ingen höjdare om man är ute efter hög ljudkvalitet.
Stort membran = långsammare respons på talspolens rörelser och "böljande" membran vilket påverkar ljudkvaliteten negativt. (Dvs vid musiklyssning, med sinustoner som används när man testar högtalare märks knappt effekten, men vi lyssnar ju på musik, inte enstaka sinustoner). Dessutom väger membranet mer än ett mindre.
Hög effekttålighet = tjockare tråd i talspolen = ännu högre rörlig massa, vilket också bromsar plötsliga rörelseändringar som det blir fråga om i musik (men inte hos rena sinustoner, så mätdata avslöjar inte heller det här problemet).
Så... stora membran är kanske imponerande, hög effekttålighet likaså, men det bidrar definitivt inte till bra musikåtergivning.

En mejl vi fick hänvisade till en
högtalare med två 15-tumsbasar, hög verkningsgrad (100 dB / 1 W) och hög effekttålighet (1400 W). Jag vill inte skriva negativt om våra kollegor, så jag kallar dem bara TAiM-högtalare. Egenskaperna gör att de
passar bra som konserthögtalare. Där är högt ljudtryck viktigt, och det klarar de galant.
Men det finns annat att fundera över. Ta delningsfrekvensen som exempel. 900 Hz. Är det bra? Många ljusa röster och de flesta instrument har många av sina grundtoner runt 300 - 600 Hz. Det betyder att första övertonen, som är viktig för klangen hos såväl instrument som röster, ligger mellan 600 och 1200 Hz. Det betyder att den hamnar runt delningsfrekvensen vilket är olyckligt ur fassynpunkt. En fasförskjutning mellan grund- och övertoner kan nämligen ge klangförändringar. Instrumenten och rösterna riskerar att låta annorlunda än i verkligheten.
Högtalare med lätta membran, små membranytor och lägre rörlig massa kan ofta delas högre upp (flera kHz) så att både grundtoner och de första övertonerna från de flesta instrument och röster återges av samma membran, så att delningsfiltret och skillnaderna i ljudåtergivning hos diskant- och baselement inte inverkar på klangen.

Punkt 2: Varför inte rejält hög volym? Hörselskador är kanske det man tänker på först, och det finns faktiskt högtalare som klarar över 130 dB ljudtryck (t.ex.TAiM-högtalarna). Hur farligt är det? Man kanske får "bomull i öronen", men det går ju över. Eller?
Lägg märke till detta: Hörselskador är lömska.
Direkt efter exponering kanske det känns som "bomull i öronen", eller i värre fall, att det ringer lite i öronen. Men efter ett tag, en halvtimma till några dagar, avtar problemet. Så det var inte så farligt. Eller?
Problemet med hörselskador är den långa "inkubationstiden". En forskare som intervjuades på TV sa så ungefär här: Antag att man kunde slå sig med hammare på händerna, men att skadorna inte syntes förrän efter 20-30 år. Då skulle många av oss gå omkring med blodiga, sönderslagna händer. Han förklarade:
Hörselskador orsakas sällan av direkta mekaniska skador i innerörat, utan i stället av att hjärnan reagerar med irritation på det höga ljudtrycket. Och med tiden "tröttnar" hjärnan och får de överbelastade nervcellerna i innerörat att dö.
Men, som sagt, det kan dröja ett bra tag mellan överbelastningen och resultatet.
Det här har också bekräftats av flera som vi talat med i vår butik. De hade varit på konserter med hög ljudvolym i sin ungdom, och trots att de sedan slutat med det har de ändå fått tinnitus och/eller nedsatt hörsel flera år senare.
Ett annat exempel var en popartist som i början av 1970-talet lyftes fram som "bevis" för att högt ljud var "ofarligt". Han tillhörde en grupp som spelade rejält högt under konserterna, och nu var han i 30-årsåldern, utan nämnvärd hörselnedsättning.
OK? Ja, just då, men bara några enstaka år senare blev han nästan döv. Så långt risken för skador.

Men det finns också ett helt annat skäl för att hålla måttlig volym: Ljudkvaliteten.
Nej. inte den från förstärkare eller högtalare, det finns ju högtalare som till och med behöver hög volym för att komma till sin rätt. Det här handlar snarare om dig själv.
Om man vill njuta av musik vill man ju höra "allt" om möjligt, eller hur? Höra hur fingrarna rör vid gitarrsträngarna, det lilla klicket när en sångerskas tunga lyfter från gommen, en liten andning, triangeln som finns i bakgrunden i symfoniorkestern, övertonerna som ger synten den rätta känslan och så vidare.
I en inspelningsstudio är det extra viktigt att man verkligen uppfattar allt, så att man kan korrigera eventuella missar innan musiken lanseras. Så vad gör man?
En sak är att välja rätt volym, i regel runt 80 - 90 dB.
Självklart blir det svårt att höra detaljer om ljudet är för svagt, men varför får det inte heller vara för starkt?
Svaret är: Ökad volym ger ökad distorsion i själva hörselorganen. Så om en inspelningstekniker (med bra hörsel) ska vara säker på att inspelningen blir bra, kan han eller hon inte spela för högt, eftersom den egna hörselns distorsion då försvårar att bedöma inspelningens kvalitet. "Men jag tycker att det låter bra även om jag spelar högt" kanske någon invänder. Visst, för så funkar hjärnan. Den filtrerar bort det mesta av störningarna vid hög volym, den blir så att säga "mindre känslig för småsaker", inkl distorsionen från öronen.  Men vad innebär det? Detaljbortfall. Det låter kanske mycket, men knappast levande och äkta.
Så "rätt" volym är alltså viktigt av två skäl: Som skydd, man vill ju inte drabbas av hörselnedsätning och tinnitus, och för att ens egen hörsel inte ska grumla ljudet.
Man vill ju kunna njuta av musiken och höra alla de detaljer som gör musiken levande och lättlyssnad, samtidigt som man kan fortsätta njuta av musik resten av livet.

Punkt 3: Bra hörsel. Många "fastnar" i sin ungdomsmusik, och nostalgi är inte hela förklaringen. En viktig faktor är försämrad hörsel. För en del stor del av njutningen hos musik är att höra alla musikens detaljer. Det som gör att man kan skilja mellan olika instrument och röster. En konsertflygel, ett vanligt piano, ett elpiano, en orgel, en flöjt, en saxofon, en synt, en trumpet eller en oboe --- låter givetvis helt olika. Även om de spelar exakt samma grundton. Det är övertonerna, "klangen" som skiljer. Ibland är det väldigt små detaljer som gör skillnaden. När man exempelvis tycker mer om rösten hos en sångare än en annan, kan det röra sig om extremt små skillnader, men hjärnan lägger märke till dem, och påverkar upplevelsen, till och med så mycket att man kanske gillar den ena rösten men inte den andra. Dvs om man har bra hörsel.
Om hörseln är skadad uppfattar man inte skillnader lika lätt, det blir mindre variation.

"Det mesta låter likadant nuförtiden" säger en del människor när hörseln försämrats. "Tacka vet jag på min tid...".
Men unga människor i dag lyssnar nog på fler musiktyper än vad ungdomar i tidigare generationer gjorde, variationen i nyproducerad musik är enorm.
Så varför "stelnar" många i sin musiksmak?
Visst, vi har olika smak, men det kan också bero på hörselnedsättning.
Musik man hört när hörseln var bra minns man. Den som fått hörselnedsättning kan därför tycka att hans ungdomsmusik låter bra, eftersom hjärnan kan komplettera det detaljfattiga ljudet man hör som hörselskadad med detaljerna man minns från den tid då hörseln var OK. Men musik man inte hört tidigare låter platt och tråkig, helt enkelt för att det inte finns minnen av detaljerna som man inte hör. Man stelnar i sin musiksmak. "Musiken var bättre förr..."

Och det här är kärnpunkten. Om du är ung, vill du bli gubbe i förtid när det gäller din musiksmak? En sån som bara lyssnar på det han hört hundra gånger förr?

Själv lyssnar jag på musik varje dag, och eftersom jag brukar tröttna på musik jag hört många gånger (inkl min "ungdomsmusik") söker jag efter ny musik på bl.a. Spotify väldigt ofta. Jag upptäcker nya artister och grupper hela tiden. Det har gjort att jag har en ständigt växande samling av musik av nästan alla sorter. Klassiskt, rock, pop, techno, jazz, funk, ballader, rap... i stort sett allt utom dansbandsmusik, för någonstans måste man ju sätta ner foten och säga nej... ;-)
Den stora variationen beror på att jag fått behålla min hörsel och njuter av musiken i en riktigt bra ljudanläggning
(Stationär dator med HD-audio, CM-100V och SQ-50.)
Eftersom jag redan som barn först lekte med förstärkare och annan elektronik och sedan lärde mig konstruera egna förstärkare och högtalare, ville jag fortsätta med elektroniken som vuxen. Men jag hade en pappa som utsatt sin hörsel för höga oljud och därför var hörselskadad. Han lyssnade nästan aldrig på musik om det inte var från hans ungdom, innan han började bli döv. Så jag insåg hur viktigt det var att skydda hörseln, så att jag kunde avgöra om mina förstärkare var perfekta eller bara bra.
Så även om jag som ung lyssnade
mycket på popmusik, gick jag aldrig på någon konsert. Och hemma spelade jag med måttlig volym.
Har det lönat sig? Ja, absolut. Senast jag kollade hörseln hörde jag c:a 20 kHz på båda öronen, dvs ingen hörselnedsättning alls, lika bra som en frisk ung människa, och ingen tinnitus. Ändå är jag född på 1950-talet.
Så hörselnedsättning eller tinnitus är inte en självklar följd av att man blir äldre.
Snarare har det att göra med vad man har utsatt hörseln för tidigare i livet.

Omfattande studier har gjorts om vilka ljudnivåer och exponeringstid som ger hörselskador, och det har resulterat i gränsvärden för ljudtryck och exponeringstid tillåtna på arbetsplatser.
Den svenska normen är max 85 dB vid 8 timmars exponering av ljudet per dygn.
Halveringsnivån är 3 dB, dvs man tillåter 88 dB i fyra timmar, 91 dB i två timmar, 94 dB i en timme och så vidare (per dygn).
Så hur länge är det säkert att spela ett par högtalare som tål 1400 watt och har 100 dB verkningsgrad, som de jag hänvisar till i slutet av punkt 1?
Svar: knappt 0,9 sekunder per dygn. Eller en engångsexponering på kanske en halvminut, sedan är risken stor att man fått permanenta skador.

Vår bästa kombination ur ljudsynpunkt, CM-100V (effektförstärkaren) och SQ-50 (studiokvalitets-högtalarna) ger vid full effekt i ett måttligt stort rum runt 110 dB. Det ska man faktiskt inte utsätta sig för mer än en dryg minut per dygn om man ska vara säker på att inte skada hörseln. Så räcker de 50 W per kanal vår CM-100V ger? Mer än väl!

Om man tycker att en hörselnedsättning eller tinnitus är OK, kan man välja en anläggning med rejäl ljudnivå och "trycka på". Det kan kännas OK för stunden, men man får betala ett högt pris. Stelnande musiksmak är en stor risk, man blir i princip gammal i förtid när det gäller musikvalet. "Musiken var bättre förr."

En riktigt bra anläggning, däremot, ger full ljudkvalitet även vid normal lyssningsnivå, och då känner man inte samma behov av att vrida på så att gardinerna fladdrar. Det låter redan perfekt. Man kan behålla sin hörsel, fortsätta att utveckla sin musiksmak, och höra vad folk säger utan att de behöver skrika åt en, även som lite äldre.

En hemmabioanläggning är dock lite annorlunda. Där kanske man vill få "full känsla" när en helikopter swishar förbi och ljudet från propellerbladen dunkar. Då kan det krävas lite mera tryck än vid musiklyssning. Och dessutom -- i en film är ofta de högsta ljudnivåerna tillfälliga, inte alls lika jämna som i musik, så man exponeras inte lika länge i taget. Och därmed klarar hörseln lite mer. Det är därför vi tog fram SQ-150. I ett rum på 20-25 kvadratmeter ger de tillräckligt tryck för att bastoner inte bara ska höras, utan faktiskt också kännas i öronen redan vid några enstaka watt. Och om det behövs, så tål de hela 150 watt per kanal. De är på 8 Ohm som de klarar anslutning till en förstärkare som ger dryga 200 W i 4 Ohm. Ställ bara in framkanalerna för fullregister (inkl bas) så får du tryck så det räcker och "på köpet" en ljudkvalitet som slår den man har på de flesta biografer.

Men återigen: Vi rekommenderar alla som har råd med det att ha riktiga stereoprylar av hög kvalitet i stället för en hemmabio när det gäller musiklyssning. Använd hemmabion till filmer, men en riktig förstärkare och studiokvalitet-högtalare för musiken. Det gör skillnaden mellan att njuta av musiken och att bara lyssna på den.
Vi rekommenderar därför SQ-50 drivna av en CM-100V för riktigt högklassig musikåtergivning, SQ-150 i hemmabion.