Besök oss gärna på Facebook!



besökare hittills. Counter: http://www.digits.net


Kan man med plånboken avgöra hur bra hifiutrustning man köper? Är dyrt alltid bättre?

Vad är det som bestämmer hur bra en signal- eller högtalarkabel är? Kan man räkna på det, eller finns det ”okända naturlagar” som gör att audiokablar beter sig helt annorlunda än andra kablar????

Vad kan en person med perfekt hörsel egentligen höra? Hur mycket information finns det i inspelad musik?
Dvs var går gränsen för när en ”förbättring” ändå inte kan uppfattas, endera för att vi inte kan höra den, eller för att ”förbättringen” bara påverkar inom ett område som ändå inte finns på inspelningen (dvs tystnad)?

Vi börjar med pris / ljudkvalitet.

Det är givetvis sannolikt att en väldigt billig produkt inte är särskilt bra.
Jag köpte själv, hösten 2015, bara för skojs skull, en liten klass D-förstärkare från Kina. Ett litet kretskort med en 2 x 3 W RMS stereoförstärkare med volymkontroll och strömbrytare. Pris 88 US cent (
7 kronor och 30 öre vid inköpstillfället) inklusive frakt.
Ljudet? Vanlig popmusik, typ bas + komp + sångare hade inget skrap, inga vassa distorsionsljud. Det som hördes lät OK, men små detaljer saknades, helt enkelt, ljudet var ”
platt och tråkigt”.
Mera komplicerad musik, typ en symfoniorkester? Då blev det mera uppenbart, det blev bara en ”ljudmatta”, det var svårt att urskilja enstaka instrument.
Så... riktigt billigt blir inte bra. Vi har också testat en 2 x 10W och en 2 x 50 W, båda klass D (men givetvis en bra bit dyrare) med liknande resultat. Störande detaljfattigt när vi jämfört med CM-100C.

Dyra förstärkare, då? Exklusiva märken som har hög status?
Tänk dig att du skulle försöka marknadsföra en hyfsad förstärkare, men vill få folk att tro att den är något alldeles extra. Du vill ge den status, trots att den egentligen inte är i absolut toppklass
Här är ett recept:

1) Använd fina ord och fackuttryck i reklamen. Att köparen inte förstår allting höjer bara statusvärdet.
2) Sälj den enbart i "fina" butiker där allt annat också är dyrt.
3) Få höljet att se exklusivt ut. Det påverkar inte ljudet, men det påverkar köparen.
4) Ta rejält betalt. Minst tio gånger mer än vad samma produkt skulle kosta under ett "vanligt" märke. Om man måste ha gott om pengar för att ha råd med förstärkaren blir den automatiskt en statuspryl.

J
ag surfade runt lite på nätet och fastnade för en förstärkare som uppfyller alla kriterierna. Jag säger inte vilket märke, risken finns att någon som läser det här har köpt en och blir ledsen eller irriterad. Hur som helst:

1) Man kunde ha skrivit att det är ett IC-slutsteg som vid högre effekter tar hjälp av helt vanliga effekttransistorer.

Men så skriver man givetvis inte, det låter ju inte det minsta exklusivt, tvärt om.

Så i stället för IC (som förenklar monteringen och därmed sänker kostnaderna för fabriken) skriver man "monolithic chip".
Det låter mycket finare, eller hur? Men det är i praktiken bara ett annat uttryck för samma sak.

Och så skriver man att effekttransistorerna är "bipolära", med förhoppningen att köparna inte har en susning om vad det innebär.

Men plocka isär en gammal transistorradio från början av 1960-talet och titta vad som finns där... Bipolära transistorer! Det var nämligen den teknik som först blev kommersiellt användbar, och bipolära transistorer är fortfarande den billigaste typen av diskreta transistorer.
Unipolära effekttransistorer (JFET, MOSFET et.c.) är en mycket senare konstruktion.

Men fackuttryck som de flesta inte förstår blir utmärkta försäljningsargument.

Så länge man envisas med att använda bipolära effekttransistorer blir det svårt att göra en förstärkare med hög effekt som också är snabb nog för högsta ljudkvalitet. Här har man gått runt problemet: Den "monolitiska" (IC-) förstärkaren (som förhoppningsvis är snabb) matar högtalarna direkt vid låg effekt, och de slöare effekttransistorerna tar över belastningen vid högre effekt.

I praktiken fungerar det som om man har två förstärkare: En liten och snabb med bra ljud som bara klarar låg effekt. Och en annan, slöare och med lite sämre ljud när man vill ha högre volym.
Skillnaden är att den här förstärkaren gör ”bytet” automatiskt.


Man påpekar att förstärkaren har ett switchat nätaggregat. Det låter väl exklusivt? Men numera är det en billigare lösning än att bygga en konventionell nätdel med en bra (och dyr!) ringkärnetransformator och stora eller många ellytar för glättning (= utjämning av spänningen).

Så vad påstår man att fördelen är med en switchad nätdel? Jo, låga störnivåer och låg värmeutveckling.
Låt oss granska båda argumenten. Låga störnivåer?

En ringkärnetransformator + likriktning + glättning ger så stabila likspänningar att en rätt konstruerad förstärkare i princip blir helt brumfri.
Och hörs det ändå inget brum blir det ju inte bättre av annan teknik. Är det redan tyst så är det.


Men hur är det med värmeutvecklingen?
Hos en swithad nätdel kan den vara väldigt låg vad själva nätdelen beträffar. Men då får man inte ansluta något till nätdelen. Absolut inte en klass AB-förstärkare som det var i det här fallet.
Antag att det rör sig om 2 x +/-60 volt/50 mA tomgångseffekt (alltså utan någon musikspelning) per kanal i tomgång. Då blir det 12 W värme från förstärkardelen redan vid nollvolym. Och när man spelar musik vid 10 W per kanal blir effektförlusten i en 2 x 200W-förstärkare (som det handlar om här) minst 80 watt. (Klass AB-förstärkare har möjligheten till bästa ljud, men har usel verkningsgrad vid låga effekter.)

Så även om nätdelen vore fullständigt förlustfri skulle det ändå, redan vid 10 W per kanal, inte påverka totaleffekten med mer än några procent jämfört med samma förstäkare med en ”vanlig” nätdel som har ringkärnetransformator, dioder och ellytar.
Slutsats, punkt 1:
Fina ord, men de säger inte ett dugg om hur det i verkligheten låter, och skillnaden i värme vid vanlig användning är försumbar.


2) Den här förstärkaren hittar du inte hos Mediamarkt eller Elgiganten. På med finkostymen, ta med guldkortet, kolla att bankkontot är välfyllt och bege dig till den lilla exklusiva hifibutiken där välbeställda människor köper hifi för summor som vi andra köper bilar för.


3) ”Sober” design. En snygg låda i borstad, eloxerad aluminium. Bara en tryckknapp (till/från) och en lysdiod på fronten.

Det ser så enkelt ut att det helt enkelt måste vara väldigt exklusivt.

4) Priset? Som sagt, det här är en EXLUSIV förstärkare: 8995 USD, c:a 76000 kr när det här skrivs.


Är den värt pengarna? Ja och nej. Som statuspryl: Ja. Som förstärkare: Tveksamt. Jag läste nyss en amerikansk recension av just den här förstärkaren. Intressant, för slutklämmen var att förstärkaren inte stack ut på någon punkt. Den återgav ljudet ”rakt av”. Punkt.


Nåja, nu övergår vi till något helt annat, och vi börjar med lite ellära:


Om det går en ampere i en ledning till en lampa, och spänningen vid lampan är 230 volt, hur hög blir effekten? Svar: 230 watt.
Ohms lag gäller: Effekt = ström x spänning och 1 x 230 = 230.
Det går en ampere i en kabel vars resistans är ett Ohm. Hur stort spänningfall blir det över kabeln? Svar: 1 volt.
Ohms lag igen: Spänning = ström x resistans. 1 x 1 = 1.
Båda exemplen förutsätter att induktans och kapacitans är försumbara, och det är de om kabellängden understiger någon km eller så.


Men några försöker övertyga andra om att det beror på materialet i kabeln, om den är tvinnad eller rak, om den består av många tunna trådar eller en tjock, och det är syrefri koppar eller inte i kabeln...
Men tyvärr, fysik är fysik. Naturlagarna rubbas inte av vad man tycker eller anser.



Högtalaranläggningar följer nämligen naturlagarna (oj, vilken överraskning), eller som en jag känner säger: Ljud är fysik. Inte mystik.


Någon kanske minns från sin skolgång att U=R*I (Ohms lag), men minns inte vad U, R och I betyder...
Och när man talar om vad som driver högtalarens membran så tillkommer B (magnetfältstyrka) och L (induktansen). Krångligt? Troligtvis.
Det jag minns av lektionerna i ellära är att de flesta mer eller mindre satt och sov. Lektionerna var urtråkiga för de flesta. I min klass var det bara jag som redan höll på med elektronik, resten var inte motiverade att lära sig något. Man kan ju slå på en TV utan att veta hur den fungerar...

Att de flesta alltså inte har en susning om hur elektricitet / elektronik / elektromotorik fungerar, gör att det finns en stor marknad för ”ljudförbättrande” produkter som i praktiken saknar funktion, eller gör så liten skillnad att den omöjligen kan uppfattas.

Samtidigt har ens egen hjärna en enorm inverkan på vad man hör och inte hör.
Man kan befinna sig i ett rum där tre par talar med sin motpart, och det är ganska lätt att lyssna en stund på ett av paren, sedan ett annat par, och sedan det tredje. De man inte lyssnar på ”filtreras bort” av hjärnan och det man vill lyssna på förstärks. Det är ett litet underverk, men så funkar vi i alla fall.
Det är den här funktionen som kan lura oss att tro att en ny högtalarkabel eller signalkabel är bättre än den man hade innan. Med den ”gamla vanliga” kabeln förväntade man sig bara ”normalljud”. Men när man bytt till den nya förväntar man sig flera detaljer, och då lyssnar man också mera skärpt, och då hör man (givetvis) också detaljerna bättre.
För att inte bli lurad måste man göra ett riktigt blindtest. Dvs någon växlar mellan de gamla och de nya kablarna, men själv kan man inte veta när den ena eller andra kabeln används. Extra effektivt blir testet om den som byter kablar växelvis säger som det är, växelvis ljuger. Om man då fortfarande ”prickar in” rätt kabel varje gång är det tydligen en hörbar skillnad. Om inte, är det ingen skillnad, eller så liten skillnad att den helt saknar betydelse.

Ett sådant test var jag själv med om när Ljudtekniska Sällskapet var nystartat i Göteborg, innan det hade några kommersiella intressen.
Vi var ett hundratal personer som satt i en speciell hörsal och fick lyssna på musik från ett par väldigt bra högtalare. Det enda vi kunde se var högtalarnas framsidor, resten doldes av draperier.
Så bad man oss att lyssna på ett musikstycke. Högtalarna var kopplade till förstärkaren med vanlig lampsladd, på den tiden 2 x 0,75 mm2.

När det var klart bytte man till extra grova, 16 kvadratmillimeters specialkablar... ”och lyssna nu vad som händer med trummor och cymbaler” sa han som kopplade om bakom draperiet. Så spelades samma musik igen, och OJ, så mycket bättre vi hörde trummor och cymbaler!
Så kom frågan: Hur många hörde någon skillnad? Om jag inte minns fel var det nästan alla som räckte upp handen.
Då drog man bort draperierna, och där hängde lampsladden kvar... man hade alltså inte alls bytt kabel.
Men eftersom vi förväntade en förbättring skärpte vi hörseln och hörde då en tydlig förbättring. Jag fick en mindre chock. Jag hade alltid trott att man hade ”opartiska” sinnen, men nu fick jag (och alla andra) ett tydligt bevis för hur mycket det vi upplever styrs av våra förväntningar.

Det här utnyttjas av många försäljare när de ska övertyga dig om att köpa nya, dyra kablar. De bygger upp en förväntan om bättre ljud, och då skärper din hjärna hörseln, och du hör en förbättring. Men det beror inte på kabeln, det är ”bara” din egen hjärna som står för förändringen.
Samma sak med HDMI-kablar. De transporterar bara digitala signaler, ettor och nollor. Om signalen kommer fram med tillräcklig styrka är alla ettor ettor, och alla nollor nollor. Det innebär perfekt bild. Om däremot signalnivån är så låg att ettor uppfattas som nollor och tvärtom, blir det bara brus, ingen bild alls. Men om du går på säljsnacket kommer du att uppleva en ”bättre” bild med den dyra HDMI-kabeln, eftersom du skärper synen eller börjar titta på detaljer du inte tittade på innan kabelbytet. Men det beror inte på kabeln.

Jag vet att jag nu retat upp en del läsare. ”Men jag hör ju tydligt...”
Visst, det är ju det jag skriver.
Du har skaffat en dyr kabel, du förväntar dig bättre ljud, och du skärper hörseln mer när du lyssnar än tidigare. Och då hör du en skillnad, det bevisar bara att din hjärna funkar som den ska, var glad för det! Du lyssnar mera skärpt och hör fler detaljer. Och den nya kabeln kanske är snyggare än den gamla? Alltid något.
Tänk på motsatsen: Någon i närheten talar med en enformig stämma om något som inte intresserar dig. I början hör du vad personen säger, men så börjar tankarna vandra iväg, och det blir bara ett suddigt bakgrundsljud. Du hör inte ens vad personen talar om längre förrän du rycker till och börjar lyssna igen. Då, plötsligt, hörs orden igen. Inte för att något utanför ditt huvud har inträffat, utan för att du plötsligt börjat lyssna igen. Din hjärna skärpte till hörseln. Så funkar en frisk hjärna. Om man inte kan välja vilka intryck man vill ta in har man en ”bokstavskombination”.

Om du tycker att du tydligt hör skillnad mellan två högtalarkablar, gör ett blindtest likt det jag beskrev tidigare på sidan. Låt någon växla mellan den billiga och den dyra kabeln, fram och tillbaka. Och även göra ”växlingar” som inte är växlingar. Du får absolut inte se kablarna, bara lyssna. Gärna med förbundna ögon så att du verkligen kan skärpa hörseln utan att distraheras. Och låt honom / henne notera hur ofta du hör rätt, och hur ofta du hör fel. Gör ni det här ett större antal gånger blir det troligtvis 50/50, dvs det är ingen skillnad på kablarnas inverkan på ljudet. Flera av våra kunder som trott att kablarna hade en stor inverkan på ljudet har på vår inrådan gjort precis det här, och förvånats när det visar sig att effekten av kablarna var ”psykosomatisk”.



Fortsättning följer...






















Telefon: 070 776 00 45, säkrast vardagar 11-17. E-post: email@valutronic.se