Jag var ett ovanligt barn.
Visst, jag lekte, cyklade, åkte skidor och annat som alla andra barn, men jag gjorde också saker som inga andra av mina kamrater gjorde:
Som fyraåring började jag leka med elektricitet. Jag fick en liten "ellåda" med ledningar, ringklockor, lamphållare, strömbrytare, en transformator (4,5 volt om jag inte minns fel) och lite annat. Jag hade redan lärt mig läsa så jag kunde förstå de kopplingsexempel och förklaringar som fanns i satsen.
Tre år senare, i sjuårsåldern, började jag experimentera med elektronik, så när andra barn precis hade lärt sig läsa innantill hade jag börjat plöja igenom böcker om elektronik och göra egna konstruktioner. Inga komplicerade saker, men i alla fall, exempelvis en liten klass A-hörlursförstärkare. Som 16-åring öppnade jag mitt företag (SB-Elektronik hette det på den tiden) och började sälja olika former av elektronik som jag själv konstruerat. Förstärkare, larm, miniatyrsändare, optisk elektronik mm via postorder.

När jag som 19-åring började på CTH var jag en riktig ljudnörd.
Jag köpte en direktdriven skivspelare av hög klass, och installerade efter något år en japansk kvalitetspickup, som omräknat till dagens penningvärde kostade närmare 10 000 kr.
Jag var en så utpräglad ljudnörd (eller ska vi vara snälla och säga "audiofil") att jag köpte skivor med högklassiga inspelningar trots att jag ogillade själva musiken.
Jag satt alltså och njöt av ljudkvaliteten, trots att jag ogillade själva musiken. Då är man rätt nördig, eller hur?

Så kom jag i kontakt med ett litet sällskap som just hade kommit igång i Göteborg: Ljudtekniska sällskapet.
Det hör till saken att det då var helt icke-kommersiellt. Det var inget forum för köpa / sälja utan allt gick ut på att testa musikanläggningar och deras komponenter, helt obundet av sponsorer eller andra kommersiella intressen.

På den tiden var jag som de flesta andra ljudnörd-kompisar -- jag var ganska godtrogen och litade på det som olika säljare och tester i tidskrifter påstod.

Hur som helst, en kväll skulle vi testlyssna olika högtalarkablar. Om jag minns rätt var vi ett hundratal samlade i en speciell hörsal med bra akustik.
I framkanten av podiet stod två högtalare, det var allt vi såg. Ett stort draperi skymde allt utom högtalarlådornas fronter. Det var ett par riktigt bra högtalare, Acoustic Research:s bästa.
Vi kunde som sagt inte se vad som hände bakom högtalarna, men en man kom fram framför draperiet och berättade vad som hände.
Först skulle vi lyssna på ett stycke med vanlig lampsladd (2 x 0,75 kvatmellan slutsteg och högtalare.
Vi fick lyssna några minuter på ett klassiskt stycke med full orkester för att verkligen kunna bedöma ljudkvaliteten.
Sedan blev det liv och rörelse bakom draperiet, och mannen på podiet berättade att de bytte från lampsladd till en riktigt fin audiofil-kabel (16 kvadratmillimeter om jag minns rätt).
"Och hör nu vad som händer med trummor och cymbaler". Och så spelades samma stycke igen.

Mannen på podiet bad oss som hört en tydlig förbättring räcka upp handen.
Jag och nästan alla andra räckte upp handen.
När vi satt där med handen i luften drogs draperierna bort, och där hängde lampsladden i alla fall...
LURAD! Så kände jag mig. Jag (och nästan alla andra) hade ju verkligen hört skillnaden.

Det här var en ögonöppnare för mig. Hur kunde vi bli så lurade?
Varför hörde vi en tydlig skillnad när det bevisligen inte fanns någon?

"Mannen på podiet" förklarade:
Vi hade räknat med en förbättring, vi förväntade oss bättre ljud efter "bytet" av kablar.
Och vad händer då? Hjärnan "skärper" hörseln, och man hör fler detaljer än när man "bara lyssnar".
Så om man köper en audiokomponent som man övertygats om ska ge bättre ljud så kommer man också att uppfatta ljudet som bättre, även om det är identiskt. Det här har en förklaring...

Psykoakustik - viktigt för att förstå vad som är av betydelse
Psykoakustik handlar om människans subjektiva uppfattning av ljud. För till skillnad från mätinstrument är vår hörsel starkt påverkbar av våra önskningar och förväntningar.
Hjärnan har nämligen en fantastisk förmåga att skärpa hörseln för vissa ljud och dämpa känsligheten för andra ljud.
Du kan ligga och sova under ett åskväder då regnet smattrar mot rutan och åskan mullrar utan att vakna.
Men så piper det till i väckarklockan eller mobilen och du vaknar direkt, trots att det pipet är tusentals gånger svagare än de andra ljuden (som du inte vaknade av).
Utan att du är medveten om det lyssnar hjärnan efter väckningsljudet men struntar i åskvädret.

Samma sak om du kommer in i ett rum där tre par för var sin konversation, ungefär lika högt. Du kan koncentrera dig på att lyssna på vad ett av paren talar om, och du hör vad de säger. Du kan när som helst, utan att flytta dig eller vrida på huvudet, välja att lyssna på två andra i stället.
Hjärnan är alltså fantastisk på att styra hörseln så att man hör det man vill höra, och dämpa det man inte är intresserad av.
Det var det som hände i "kabeltestet" här ovan. Vi väntade oss en skillnad, hjärnan justerade hörseln, och vi hörde den skillnad vi hade väntat oss. Trots att den inte fanns i verkligheten. Och det intressanta är att det gällde alla som hade förväntat sig en skillnad. De som var skeptiska från början (men de var få) hörde förstås att det lät lika, för deras hjärnor hade inte balanserat om hörseln som det var för oss andra.
Hade jag redan på den tiden haft de kunskaper jag har nu hade jag inte fallit för det här "testet". Resistansen hos en väldigt klen eller väldigt lång högtalarkabel sänker volymen. Serieinduktansen och parallellkapacitansen hos en mycket lång högtalarkabel sänker diskanten, mer ju högre frekvensen är. Men ingenting hos en kabel gjord av koppar, silver eller någon annan vanlig metall kan ge upphov till distorsion, för det behövs olinjäritet, och metaller har bara linjära egenskaper, resistans, kapacitans och induktans.
Elektromekaniska komponenter (mikrofoner, högtalare), radiorör och halvledare (transistorer, dioder) har olinjära egenskaper som kan orsaka distorsion, men metallen i en kabel är som sagt linjär och distorsionsfri.
Skicka in en ren sinuston i ena änden av en kabel, och det kommer ut en lika ren sinuston i andra änden, hur billig eller dyr kabeln än är. Kablar ger inte distorsion, helt enkel. En dålig signalkälla (förstärkarens slutsteg i HiFi-sammanhang)  kanske "tappar balansen" när den belastas med en lång kabel, men då är det den man ska byta ut, inte kabeln.

Som sagt, man kanske hör en skillnad när en säljare demonstrerar en kabel, men det är ens förväntan som får hjärnan att skärpa hörseln, så att det låter bra. Det har inget med kabeln att göra, såvida man inte använder en så dålig förstärkare att den påverkas av de pyttesmå kapacitanser / induktanser det handlar om. Och är förstärkaren så dålig att man hör skillnad på kablar med olika kapacitans / induktans bör man givetvis byta förstärkare.
Det här handlar alltså inte om åsikter. Elektronik är fysik, inte mystik. Naturlagarna gäller.
För att riktigt drastiskt bevisa detta (för människor med totalt motsatta åsikter) deltog vi för några år sedan på en ljudmässsa i SKF:s lokaler i Göteborg. Vi hade våra SQ-50-högtalare, en 1-bits CD-spelare och en i vårt tycke (numera, vi har höjt kraven sedan dess) medelmåttig förstärkare (NAD). Olika personer, många rejäla ljudnördar, ställde ut sina högtalare och annan hifi, och vi fick också vara med eftersom vi sålde högtalarbyggsatser.
   
Vi hade två (!) uppsättningar högtalarkablar:
Dels 2 x 6 kvmm "audiofilkablar" av fint märke. Men de var bara fasttejpade bakom förstärkaren och högtalarna, inte anslutna. Så att de hade något att titta på som trodde att man behöver kraftiga kablar för bra ljud.
Dels de kablar som faktiskt var anslutna i praktiken, nämligen två extremt tunna lackade koppartrådar, diameter 0,1 mm (area 0,008 kvadratmillimeter) som knappt gick att se på någon meters avstånd.
    Killen i rummet intill hade däremot rejält grova högtalarkablar. Men det var måttligt bra högtalare så ljudet var inte särskilt levande.
Efter en stund kommer han in i vårt rum, och säger efter någon minut "Oj, väldigt bra ljud, men räcker verkligen de kablarna?" och så pekar han på de kablar han ser, dvs de 2 x 6 kvmm-kablar vi bara tejpat fast.
Nej, säger jag, det är inte de kablarna.
Tänkte väl det, men var är de? säger han, och jag går fram och håller handen bakom 0,1-trådarna så att han kan se dem.
DRIVER DU MED MIG? säger han, rejält upprörd. Så jag ber honom kolla själv, och då ser han att det verkligen är de extremt tunna trådarna som är min "högtalarkabel".
Nu kunde jag inte hålla mig, utan påpekade för honom att han själv just hade berömt ljudet. Och att jag hade sett hans "brandslangar"...så någon hade drivit med honom...

För så är det. Många hifi-säljare utnyttjar hjärnans förmåga att styra hörseln. Man övertygar en person om att en kabel låter extra bra på något sätt. Sedan låter man honom provlyssna den "fina" (= dyra) kabeln. Personen lyssnar då extra noga, och ljudupplevelsen blir bättre.
Inte för att kabeln har påverkat ljudet, utan för att hjärnan har påverkat ljudupplevelsen.

Jag har som sagt själv gått på det här vid kabeltestet jag beskrev tidigare här på sidan.

Men... som en kompis som sysslat med ljudanläggningar större delen av sitt liv sa:

Elektronik är fysik, inte mystik.
Och när det gäller kablar så behöver man bara kunna räkna på resistans, induktans och kapacitans, något som lärdes ut i grundskolan när jag växte upp. Fast... Det var inte många som lärde sig den tråkiga elläran. Och av dem som klarade proven har nog de flesta glömt allt i vuxen ålder. Vilket i sin tur ger kabelsäljarna en stor potentiell kundkrets...