Om ett annat slutsteg är tio gånger dyrare än vår Poweramp 5, så måste det väl ha mycket bättre komponenter?
Många tycks tro det, men det är inte sant, inte på långa vägar!

Sedan mitten av 1980-talet har vi monterat uppskattningsvis två
miljoner komponenter på kretskort.
Vi har bara råkat ut för fabrikationsfel två gånger under hela tiden -- två keramiska kondensatorer som haft kortslutning från fabriken. I övrigt inte ett fabrikationsfel.
Och om de inte utsätts för överspänning, felinkoppling eller åska kan man kallt räkna med att de håller. Förutsatt att konstruktören sett till att använda komponenter med hyfsat goda marginaler, förstås.

Hur är det då med egenskaper som kan påverka stabilitet och ljudkvalitet?
Ungefär samma sak där:
Förr kunde keramiska kondensatorer lida av "mikrofoni". Ljud i rummet påverkade dem, och man kunde höra i högtalarna när man knackade på förstärkaren. Ville det sig illa blev det distorsion eller till och med rundgång när man spelade högt.
Det fanns också kolmassamotstånd som brusade ganska högt, ellytar som torkade och tappade kapacitans, germaniumtransistorer som inte tålde mycket värme och så vidare.

Men allt detta är historia sedan flera årtionden.
De bästa transistorerna på 1960-talet var sämre än de billigaste i dag.
De bästa kolmassamotstånden var sämre än de sämsta kolfilmsmotstånden. (Dagens lågpristyp.)
De bästa kondensatorerna från 1960-talet slås lätt av dagens billiga standardkondensatorer.

OK, men olika kvalitetsnivåer kostar väl olika mycket?

Visst.
Det finns transistorer med låg förstärkning och högt brus, och sådana med hög förstärkning och lågt brus.
Det finns kolfilmsmotstånd som brusar lite mer än metallfilmsmotstånd.
Det finns långsamma effekttransistorer och det finns snabba. Med låg förstärkning eller hög.

Om man väljer det bästa, hur mycket dyrare blir det?


Vi har utgått från priserna hos en av Europas största komponentleverantörer (i slutet av april 2019 när det här skrivs). Det är 100-priser eftersom det är det vi köper in. Massproducenter köper in i mycket större antal, ofta direkt från fabrikerna, och har därför ännu lägre priser vilket också gör prisskillnaderna ännu mindre.

Motstånd: Enkla kolfilmsmotstånd (0,25 W) kostar 11,5 öre/st, fina metallfilmsmotstånd (0,6W) 14,5 öre
Småsignaltransistorer, Vbe 80 V (eller mer), 100 mA (eller mer):
Medelhög förstärkning (BC174B): 13,3 öre. Hög förstärkning, lågt brus (BC-546C): 13,7 öre
Drivtransistorer, 80 V 2A, behövs bara med bipolära effekttransistorer (BD237): 1,56/st
Effekttransistorer, 100 V, 15A (eller mer):
Vanliga bipolära (BD911): 3,45/st.   Snabba, effektiva HEXFET:ar (IRF540PBF): 5,54/st.

Låt oss säga att ett stereoslutsteg har 40 högklassiga metallfilmsmotstånd, 28 småsignaltransistorer med hög förstärkning / lågt brus och 4 HEXFET:ar, alltså endast de bästa komponenterna. Det blir 31,60.
Bygg i stället samma förstärkare med billiga kolfilmsmotstånd, de lite sämre småsignaltransistorerna och vanliga bipolära effekttransistorer + drivtransistorer (som då behövs). Totalpriset blir då "endast" 28,36.

Tre kronor och tjugofyra öre.


Det är alltså prisskillnaden mellan komponenter som ger halvbra ljud och komponenter som ger ljud i toppklass.
Det du betalar för när du köper en förstärkare för 50 - 100 000 kr är helt andra saker:
Märket. Kända designers för utseendet. Tung låda (lurar många att tro att det är "bra grejer"). Dyr annonsering. Försäljning i exklusiva specialbutiker. Aktieägare som ska ha hög utdelning utan någon arbetsinsats, eller kanske en privat ägare som helt enkelt tjänar enorma pengar. Och så vidare.
Men inget av det här har med ljudkvalitet eller livslängd hos produkten att göra.

Det som påverkar ljudet (elektronikomponenterna) kostar ungefär lika mycket, vare sig man väljer de sämsta eller de bästa. Jämfört med förstärkarens totalpris är skillnaden inte en tusendel.

Så varför låter då inte vanliga massproducerade förstärkare lika bra som de dyra som görs i små serier?

Massproduktion kräver kort monteringstid.

Man har inte tid att montera diskreta komponenter, man väljer i stället integrerade kretsar för att minimera antalet komponenter. Det blir en enkel lösning, kanske inte helt perfekt, men än sen? Det går fort att montera, och de flesta tycks inte veta hur det ska låta i alla fall. De nöjer sig med "good enough". De vill ha "lite ljud" hemma, och dunka-dunka på en fest.
Den första frågan en del ställer sig när de letar förstärkare är "hur många watt?". 
Det handlar alltså inte om att sitta ner och njuta av musiken, det handlar mer om att kunna trycka på och imponera på kompisarna (som inte heller är så nogräknade med ljudkvalitet).
Så det är inte konstigt att mycket av det som säljs som "Hi-Fi" egentligen är mid-fi, inte mer.
Det  handlar om pengar, och tid är pengar. Det är mycket enklare och snabbare att göra en IC-baserad halvbra förstärkare än en riktigt bra, byggd med diskreta komponenter. Allra billigast är klass D-slutsteg, men nu talar vi ju om Hi-Fi-ljud, inte hemmabioljud.

Ska man däremot lyckas sälja en förstärkare för 50 000 kr eller mer får man räkna med att kunden ställer högre krav på ljudkvalitet. Så då kostar man (kanske***) på sig de enstaka kronor extra som de komponenter kostar som ger bästa ljud.
Det gör vi också. Men vi tar ändå inte mer betalt än vad vanlig mid-fi brukar kosta.

***) Vad menar vi med "kanske"?
Jo, det är inte säkert att ett slutsteg för 40-50 tusenlappar är så bra som priset antyder. Ett "dyr-märke" annonserade för några år sedan ut en ny serie slutsteg och skrev "A monolithic chip driving bipolar transistors" som beskrivning av den "nya" tekniken. (Vi vill inte hänga ut dem, så vi berättar inte vilket märke det handlar om, men det är en europeisk tillverkare som skaffat sig ett grundmurat rykte bland Hi-Fi-nördar över hela världen.)

Vad innegär det? Vad är ett "monolithic chip"? Svar (och du kan själv kolla på Wikipedia): Integrerad krets. En IC, alltså. En billig produkt som förkortar monteringstiden rejält, man sparar massor av pengar jämfört med montering av diskreta komponenter. Enkelt uttryckt ett sätta att sänka kostnaderna avsevärt.
"Bipolar transistors", då?
Här tycker jag att ni som kan engelska någorlunda bra bör kolla på Wikipedia, sök på "bipolar transistor" eller bipolar unijunction transistor" som är det mera exakta uttrycket (BJT).
Skrolla nu ner till "History"-sektionen...
"The bipolar point-contact transistor was invented in December 1947".
Just det. Tre forskare på Bell Labs visade upp den första fungerande transistorn 1947. Och det var just en bipolär transistor!
Så att en förstärkare har "bipolar transistors" än inget att skryta med utom när man vill lura amatörer.
Du kan plocka isär vilken transistorradio som helst från 1950-1960-talet och hitta just bipolära transistorer i den. Dvs transistorer med en kollektor (C), en emitter (E) och en bas (B). Så vad innebär reklamens "A monolithic chip driving bipolar transistors" egentligen?
Jo, att en integrerad krets (för att spara monteringstid och pengar) driver den äldsta typen av transistorer.
Plötsligt låter det inte så exklusivt längre, eller hur?
Men det "exklusiva" märket tar ändå en bit över 40 laxar för sitt slutsteg...