Fototips 2:
Val av kameratyp.

                     

Med kameratyp syftar jag på systemkameror och kompaktkameror som i sin tur delas in i större och mindre.
Gemensamt för nästan alla riktiga kameror nuförtiden är att det finns modeller med rejält zoomomfång, effektiv optisk bildstabilisering, effektiv och snabb blixt och hög upplösning.

Systemkameror, typ den till vänster: Man kan byta mellan olika objektiv efter behov.

PLUS:
1. Stor sensoryta med stora pixlar och stor linsyta ger relativt grynfria bilder också vid måttlig belysning.
2. Oftast finns en sökare, varför man kan titta i den och stödja kameran mot ansiktet, vilket minskar risken för skakningsoskärpa i synnerhet vid svagt ljus / lång exponeringstid.
3. Imponerar. Du ser ut som en "riktig" fotograf.

MINUS:
1. Stort kamerahus, stora objektiv, hög vikt, behöver i praktiken en rymlig kameraväska och tyngden kan bli lite jobbig i längden. Det är inget man tar med sig "bara ifall"...
2. Zoomobjektiven har i rimliga prisklasser ett ganska begränsat omfång, 2 - 3 gånger. Mer zoom och priset sticker iväg rejält. Ett superzoomobjektiv av lågprismärke, c:a 20 x, gjort av plast, ligger runt 8000 kr och väger över 700 gram. Ett originalobjektiv med mera metalldelar och både pris och vikt kan vara det dubbla.
3. Risk att damm, sand, smuts råkar komma in i kameran vid objektivbyte. Ta med rengöringskit i väskan!

Större kompaktkameror, typ den i mitten: Ej utbytbart objektiv.

PLUS:
1. Förhållandevis stor lins som släpper in mycket ljus ger bra lågljusegenskaper jämfört med vad samma kamera skulle haft med en mindre lins.
2. Lättare än motsvarande systemkamera, typisk vikt 600 - 700 gram.
3. Ofta bra zoomförmåga och bildstabilisering.

MINUS:
1. För stor för att rymmas i en vanlig ficka, man måste ha en åtminstone medelstor kameraväska som skydd.
2. Tyngre än små kompaktkameror, normalt 600 - 700 gram jämfört med 150 - 200 gram.
3. Förhållandevis svårsålda = lågt andrahandsvärde. (Dock bra som begagnatköp av samma skäl.)

MIndre kompaktkameror typ den till höger: Ej utbytbart objektiv.

PLUS:
1. Litet format, ryms lätt i en bröstficka på en skjorta.
2. Låg vikt, ofta runt 200 gram. Knappt så att man känner att man har kameran i fickan.
3. Numera finns modeller med "superzoom" med bra skärpa hela vägen.
4. Bra finesser som Wifi-styrning från mobilen, NFC och GPS är inte ovanligt.

MINUS:
1. En del, framförallt billigare, har för låg ljuskänslighet vilket ger problem vid svag belysning.
2. De allra billigaste (under 1000-lappen) har sällan mer än 3 x zoom.
3. Den låga vikten gör att det krävs bättre optisk bildstabilisering än för tyngre kameror. Alla har inte det.

Mitt viktigaste råd är att inte rusa iväg och bara köpa en kamera som en säljare påstår är bra.
Tänk först igenom vilka krav och önskemål just du har. För vi är alla olika.

En sak jag emellertid alltid vill "pusha" på är att välja en kamera med tillräcklig zoom. Det är inte alltid som motivet finns nära inpå.
Tio meter bort sover en liten hundvalp. Jättesöt! Måste bara fotograferas. Men om du går fram vaknar den.
Ett barn i andra änden av rummet tittar spänt på en leksak det har i handen. Du vill fotografera den koncentrerade blicken, men om du går fram till barnet tittar det upp på dig i stället.
En fågel går i gräset tio meter bort, med nyplockad mask i munnen. Den är skygg, så enda möjligheten att få en bra bild är att stå stilla och i stället zooma in. Så här blev min bild:

Du kan aldrig få en sådan här bild utan tillräcklig optisk zoom.
När jag går igenom bilder jag tagit under det tiotal år jag haft kameror med någorlunda bra zoom visar det sig att jag faktiskt nästan alltid använt zoom. Utan att behöva flytta mig har jag fått med precis det jag ville få med på bilden, varken mer eller mindre. Jag skulle därför personligen aldrig köpa en kamera utan bra zoom. Och mobilkameran använder jag därför bara i nödfall, den har ju ingen riktig optisk zoom.
Systemkamera, då? Ett problem är att zoomobjektiv till rimliga priser inte sveper från vidvinkel till tele. Så endera får man ha flera objektiv, eller också punga ut med mer pengar för ett "superzoom"-objektiv än vad kameran kostat.
Och så är de ju avsevärt tyngre och klumpigare än en liten superzoomkamera som går ner i en skjortficka.

För en yrkesfotograf, som kan behöva fotografera i mycket svagt ljus eller göra rejäla förstoringar på papper av sina bilder är en systemkamera bästa valet. Den släpper in mycket ljus, inte ens bilder i månljus behöver bli gryniga.
Men för en amatör är det inte ett självklart val. Vid objektivbyte kan det lätt komma in dammpartiklar som sedan finns med på alla bilder tills man gör ren kameran. Så i kameraväskan ska det inte bara finnas kamera och objektiv, utan också en rengöringssats.
Och ibland vill man först ha en överblick över ett området för att sedan så snabbt som möjligt zooma in på något intressant i miljön. Ibland har man då inte många sekunder på sig att byta objektiv innan fågeln flyger iväg, hundvalpen vaknar eller solen går ner.

Om man inte vill satsa på en stor systemkamera med flera eller jättedyra objektiv, men ändå kan acceptera en lite större kamera, kan en större kompaktkamera vara bra. Med större lins finns förutsättning för mer ljus på sensorn än i en liten kompaktkamera med mindre linsyta. Risken för grynighet vid svagt ljus är då mindre. Dvs förutsatt att båda har samma kvalitet på sensor och processor.

Men för det stora flertalet är nog ändå en liten kompaktkamera den kamera som kommer att bli använd mest.
Den ryms i bröstfickan, och numera finns modeller som både har rejäl zoom och klarar att fotografera i dämpad belysning utan blixt. Och när blixten behövs har vissa modeller mer än fem meters räckvidd samtidigt som blixten "brinner av" tillräckligt snabbt för att bilderna ska bli tydliga även om kameran eller motivet rör på sig.
Och framförallt: Sannolikheten för att man bär med den är mycket större än om man måste bära på en skrymmande kameraväska. Trots att jag formligen älskade bilderna från min Sony H5:a som ju var en större kompaktkamera tog jag inte alls lika många bilder med den som jag sedan gjort med den mindre kompaktkamera som ersatte den. Den var för stor och behövde bäras i en separat väska. Den lilla kompaktkameran var bara att stoppa i en ficka så var den med.

Alla kameratyper har alltså sina fördelar och nackdelar.
Så ta en rejäl funderare innan ditt val. Och läs på. Om du kan engelska rekommenderar jag en sajt som jag själv alltid kollar med när jag vill veta hur bra en kamera verkligen är:
Photography Blog
De ger en överblick över kamerans funktioner, testar bildkvalitet, visar verkliga bilder tagna med kameran (olika motiv, olika ISO-känslighet, olika zoomning et.c.) och inte minst:
Du kan ladda ner eller titta på bilderna i originalformat för en noggrannare granskning.

När det gäller bilder i svag belysning: När kameran "skruvar upp" känsligheten för mycket blir bilden från sensorn ofrånkomligen grynig. Problemet som uppstår är att processorn omöjligen kan veta om det är grynighet från sensorn eller något som är grynigt i verkligheten. Olika kameror hanterar det på olika sätt. En del "smetar ut" bilden (så kallad vattenfärgseffekt) för att dölja grynen. Andra tillåter en viss grynighet och man slipper vattenfärgseffekten.

Personligen vill jag hellre ha en bild som ser riktig ut, även om det är lite grynigt i mellanmörka partier, än en som ser ut som en akvarellmålning med utslätade detaljer. Där växters blad ser ut som släta gröna plastbitar och håret på en persons huvud ser ut som ett suddigt moln. För så illa kan det bli när processorn försöker sudda ut grynigheten som sensorn ger vid svagt ljus.

Men, som sagt, till sist måste man fatta beslut själv.
Vad tycker jag är bäst för mig? Stor, mittemellan eller liten kamera?
Systemkamera med utbytbara objektiv, en nästan lika stor kompaktkamera, eller en liten kompaktkamera?

Förr var kvalitetsskillnaderna stora, till systemkamerans fördel. Men kompaktkamerorna har blivit bättre och bättre allteftersom, och även om skillnaden fortfarande är väsentlig för en yrkesfotograf så är den av mindre betydelse för de flesta av oss, och då blir storleken och lättheten att ta med sig kameran kanske en avgörande fördel för de mindre kompaktkamerorna.
Kom bara ihåg en sak: Se till att kameran kan ta både vidvinkelbilder (landskap, sjöar, stränder och partybilder) och telefoto på långt avstånd. Då kan du ta bra bilder på det mesta utan att behöva springa fram till det du vill fotografera, eller backa när många i ett rum ska få plats på bilden.

För mig personligen har min "kamerahistoria" varit så här:

Redan i 10-årsåldern köpte jag kamera och började framkalla svartvit film och göra papperskopior själv. Jag började med färgfoto (diabilder direkt) i tonåren. Jag köpte en Yashica-kamera som tog hyfsade bilder i dagsljus och med blixt i övrigt. Inga höjdarbilder, men i alla fall.
När jag började på Chalmers tekniska högskola i Göteborg köpte jag en Mamiya spegelreflexkamera.
Diafilm var dyrt, strax över hundralappen för 36 bilder. Det blev enstaka bilder vid fester och utflykter och ett hundratal bilder (som mest) på en semester.

Så när digitalkamerorna dök upp runt sekelskiftet var det väldigt lockande att byta. Det var ju så oerhört mycket billigare i det långa loppet. Dessutom hade min Mamiya börjat ge upp.
Första digitalkameran köptes hos Clas Ohlson, och lämnades tillbaka veckan efter. Usla bilder, och efter två - tre bilder med blixt var batterierna (två R6 / AA) slut!
Nästa kamera blev en Agfa C30. 0,8 MP, interpolerat till 1,3 MP.
Utomhusbilder blev bra, men se inomhusbilden till höger...
 
 
...och det gick inte att lösa med blixten. Den drog så mycket ström (flera ampere) att R6-batterierna kroknade redan efter några enstaka bilder. Som tur var gick den sönder inom garantitiden, och eftersom generalagenten inte kunde laga den
fick jag pengarna tillbaka.
Nästa kamera blev en Canon Powershot A30 som hade 35-105 mm optisk zoom. 1,3 MP, men med bra skärpa, så bilderna blev tydliga och klara:


Det var ett rejält lyft, nu kunde jag zooma in lagom på motivet utan att behöva gå närmare om det inte var alltför långt borta. Den klarade uppemot 70 - 80 bilder innan det var dags att byta batterier. Jag tog över 5000 bilder med den kameran, och den var fortfarande i perfekt skick när jag gav bort den till en av våra vänner tre år senare.

Nästa kamera (inköpt i april 2006) blev en liten smidig Samsung S800. Också den med 3 x zoom, men nu också med elektronisk bildstabilisering vid videofilmning. Visserligen bara VGA-video och komprimering i hårdaste laget. Å andra sidan räckte ett 2GB minneskort till över 9 timmars video.
    Samsungkameran gav bra stillbilder på 8 MP. På några bilder med skarpa kontraster ser man en digital skärpning, men annars var stillbilderna bra om det var bra ljus, eller om man höll kameran stilla vid fotografering (ingen optisk bildstabilisering).
Här är en bild från samsungkameran:


På våren 2007 fick vi ett arv från en nära släkting som alltid hade uppmuntrat mig att fotografera. Min fru visste detta, och tyckte att det vore passande att köpa en bättre kamera för en del av arvet. Jag hade sneglat på kameror med mera zoom och riktigt hög bildkvalitet, och eftersom jag tidigare hade haft en systemkamera under många år så framstod en Sony DSC-H5, en stor "kompaktkamera" med 12 x zoomobjektiv som helt OK.
Vikten på 650 gram var inte heller avskräckande för mig och testbilder på nätet visade att bildkvaliteten var hög.
Och mycket riktigt. Såg du bilden på fågeln med den röda näbben och hundvalpen som ligger och sover långt ner på Fototips 1-sidan? De var inga undantag. Sikta - zooma in - tryck och jag hade en riktigt proffsig bild av hög kvalitet och framförallt mycket naturtrogen, ingen typisk "digitalbild". Hög bildkvalitet, ett riktigt motordrivet gyro för bildstabilisering, bra egenskaper vid dämpad belysning, och en blixt med hela 11 meters räckvidd, det bästa jag sett hos en kompaktkamera. Jag var förälskad!

Så länge nyförälskelsen var kvar tog jag med mig kameran varenda gång vi skulle ut på en promenad i naturen, när vi besökte släktingar och vänner och givetvis också på semestern. Visst, den var stor och tre gånger tyngre än samsungkameran, jag fick skaffa en större kameraväska för att skydda den och det blev aningen klumpigt. Sakta men säkert minskade antalet tillfällen då jag brydde mig om att ta med kameran.

Några år gick, och zoomobjektiv på över 10 x dök upp även i små kameror, och de gamla CCD-sensorerna ersattes med bakbelysta CMOS-sensorer som gav jämnare bildåtergivning även i svagare belysning.
En kamera som jag tyckte var särskilt intressant var Canon SX230HS som dök upp på marknaden 2011.
Den hade 28-392 mm zoom (14 x), optisk bildstabilisering, bra förmåga att hantera svagt ljus, 12 MP bakbelyst CMOS-sensor och inbyggd GPS. Allt i ett nätt format, bara 10,6 x 6,2 x 3,3 cm och med en vikt på måttliga 233 gram. Den hade dessutom möjlighet till manuella inställningar och upp till 3200 ISO ljuskänslighet. Och av vad jag kunde se på diverse bilder i seriösa tester var bildkvaliteten helt OK. Kanske inte riktigt i klass med den större sonykameran, men jag behövde en kamera som var lätt att ta med sig, och då hörde den till de allra bästa.

Så 2012 köpte jag den kameramodellen i samband med en konkursutförsäljning.  Det enda som jag genast upplevde som sämre än hos H5:an var blixtens räckvidd, den var bara 4 meter. (OK, normalt för kamerastorleken.)
Men eftersom jag nästan aldrig använder blixt var det ju inget problem.
Min Sony H5:a såldes och köparen blev väldigt nöjd, han mejlade mig några riktigt vackra naturfotografier bara några dagar efter köpet.

Canonkameran (SX230HS) är den jag använt längst tid av de digitalkameror jag haft. Tillsammans med fyra extrabatterier (lågpris) kunde jag ta uppemot 350 bilder innan jag måste använda batteriladdaren.

Den här kameran hade jag till våren 2018, då jag sålde den och köpte en Sony DSC-WX350. Varför bytet?
Jag tar många bilder på firman (Valutronic), både på våra förstärkare och högtalare, men också detaljbilder för bygganvisningarna. En viktig sak var att jag ville kunna ta vidvinkelbilder utan att en rektangel ser ut som en tunna. Och sonykameran hade enligt flera tester ovanligt liten bilddistorsion, både i vidvinkel- och teleläge.
Den är dessutom ännu mindre och lättare än canonkameran. Bara 26 mm tjock trots ett 20 x zoomobjektiv och den väger bara 164 gram inkl batteri och minneskort. (Fast i praktiken spelar det mindre roll, även canonkameran fick ju lätt plats i en skjortas bröstficka.)
För den som vill hålla på med manuella inställningar är sonykameran inte rätt alls.
Man kan varken förinställa slutartid, bländaröppning eller avstånd, sådant som man kunde på canonkameran.
För någon annan är det kanske ett minus, men för mig spelar det ingen roll.
Av de tusentals bilder jag tog med Canonkameran tog jag max tio (!) med manuella inställningar. Resten togs i programläget (P) och ibland i autoläget.
Sonykamerans starka sidor är bland annat snabb autofokus, också i fullt tele-läge, något många långzoomkameror kämpar med, att den har wifi och att den har en riktigt smart processor, jag uppskattar verkligen IA-läget (Intelligent Auto). Den "inser" exempelvis när det är motljus och exporar rätt trots detta. Att fotografera en blomma underifrån med en mycket ljusare himmel bakom är väldigt svårt, normalt blir det bara en silhuett. Men med kameran i IA-läge exponeras blomman helt rätt.
Jag kan också slå på wifi på kameran, öppna Sonys "PlayMemories"-app i mobilen och därifrån sköta grundläggande funktioner hos kameran på upp till drygt tio meters avstånd. På så sätt kan jag själv vara med på bilder utan att behöva slå på en timer, rusa fram och hoppas på att jag hamnat rätt i bilden. I stället kan jag direkt på mobilen se precis hur bilden blir, och exmepelvis justera kamerans zoom eller flytta mig själv i sidled för att få allt som jag vill ha det. När allt är klart för fotografering klickar jag på "avtryckaren" på mobielns skärm och bilden tas. Omedelbart därefter skickar kameran en kopia av bilden i lite mindre format till mobilen, och om jag vill kan jag skicka den vidare till andra eller lägga upp den på något socialt nätverk eller en foto-molntjänst. Vill jag ta flera bilder i följd, kanske med olika inzoomning, slipper jag springa fram och tillbaka till kameran bara för att jag vill vara med på bilderna själv.
När det här skrivs har det gått tre veckor efter köpet, och jag har tagit drygt 700 bilder + videor. Det tar ett tag innan man får grepp om alla funktioner man vill utnyttja, så jag brukar ägna en hel del tid åt att testa kamerans funktioner.
Så slipper jag stå och fundera på hur jag ska göra när jag ska ta den där "perfekta " bilden.

Och därmed är vi inne på nästa avsnitt -- för det hjälper ju inte hur bra kameran är för att en bild ska bli riktigt bra.
Fototips 3 ger dig kanske lite inspiration när det gäller att få bilder som är lite roligare att se på än det de flesta har i sina mobiler. Alltså deras familj, hund, fester de varit på, stranden...  som för andra kan vara rena sömnpillret.
Och, givetvis: Hur du bör ställa in kamerans bildförhållande så att det passar för den skärm du tänker visa bilderna på.