Innan du börjar läsa -- det här kan vara provocerande läsning. Om du anser att vi har fel när du läst färdigt, klicka här.
Varför har du aldrig sett oss i hifitidningar?
Det är en kombination av kunskap och samvete. Jag som driver Valutronic har ganska rejäla kunskaper i ellära och elektronik. Jag började med elektronik redan i ettan. Inte på gymnasiet, utan grundskolan. Det var full pott på alla prov i ellära, och jag studerade extralitteratur för att lära mig mer än det som skolan gav mig. Dessutom har jag lärt mig en viktig sak som gäller rent allmänt om man inte ska bli lurad: Att reflektera över det jag läser. Vad är det man påstår? Är det förnuftigt? Varför påstår man de här sakerna? Finns det en dold agenda?  Har den som skriver verkligen förstått helheten eller stirrar han / hon sig blind på en detalj som inte spelar någon roll för helhetsintrycket?

Med det här som bakgrund vet jag ibland inte om jag ska skratta eller bli arg när jag läser vissa tester i Hi-Fi-tidskrifter. För ibland påstås saker som bryter mot elementära naturlagar.
El och elektronik är inte mystik. Det är fysik.
Så när ett påstående går tvärt emot fysikens lagar så är det helt enkelt inte sant.
Jag kommer inte att peka ut något märke eller något speciell tidskrift, det handlar mer om ett principiellt resonemang även om jag tar upp praktiska exempel.

1) Ett test av en skivspelare i en Hi-Fi-tidskrift som många läser...

Testobjektet var en vanlig passiv skivspelare, dvs med tonarm och pickup, men utan egen förstärkare.
Pris nästan precis 50 000 kr.

Påstående: Trots att den tidigare modellen (30 000 kr) hade identisk pick-up och tonarm är både basdjup och baspuls nu hörbart bättre på nya modellen.

Sant eller falskt? Du behöver inga ellära-kunskaper för att förstå hur det ligger till. Bara lite eftertanke.
Först av allt -- Musikspåren på skivan omvandlas till elektroniska signaler av skivspelarens pickup. Inget annat.
Oavsett pickuptyp bildas en utsignal när nålen rör sig i sid- och höjdled i förhållande till resten av pickupen, vilket den gör när man spelar upp en skivinspelning. Pickupen står ju i princip stilla eftersom den själv är oerhört mycket tyngre än nålen, och den dessutom sitter fastskruvad i en tonarm som väger ytterligare flera gånger mer.
Så i princip är det bara en enda sak som påverkar ljudet: Pickupen själv. Hur välgjord den är inuti och i upphängningen av nålen.

En för lätt skivtallrik i kombination med dålig centrering kan ge svaj. En dåligt dämpad skivtallrik kan vibrera i takt med ljudvågor i rummet och orsaka rundgång. Dålig skärmning eller jordning kan ge brum. Men INGENTING i skivspelaren annat än själva pickupen kan påverka hur bra eller djup bas man får när man spelar upp en viss skiva.

Ändå påstod man alltså i testet att basen var djupare och baspulsen hörbart bättre trots identisk pickup och tonarm, vilket alltså inte var sant. Inbillning eller "bias" -- för det fanns ju en stor dyr annons för spelaren i tidningen...
Så när du läser "tester" av det här slaget... Stanna upp och tänk efter.

2. Lyssningsest av signalkablar. (Lång utläggning, teknisk. Slutsats här.)
I testet fanns många adjektiv typ luftig, fast, vek, dämpad, tydlig...
Men kan en meter signalkabel ge luftigare ljud, fastare bas, vekare mellanregister, dämpad skärpa eller tydligare röster?
Nu får vi gräva oss ner lite mer i ellära. För det finns bara tre egenskaper hos en signalkabel som kan påverka signalen som den transporterar: Resistans, kapacitans och induktans. Kabeln ska föra vidare signalen från en signalkälla (t.ex. en CD / DVD / Bluerayspelare, DAC, dator mm) till en förstärkare (oftast en förförstärkare eller integrerad förstärkare).

Signalkällor typ DAC:ar, CD/DVD-spelare, förförstärkare mm har (om de inte är felkonstruerade) en utimpedans på nära noll Ohm. Enda undantaget i hemmamiljö är grammofonpickup om man har en skivspelare, se text längre ner på sidan (länk här).  om man har en skivspelare (grammofon). En pickup har en avsevärt högre impedans och är både resistiv och i hög grad induktiv vilket gör matchning mellan en pickup och anslutningskabel viktig om man vill ha bästa möjliga ljud. Om alltså en ansluten kabel skulle ha något fuffens för sig, skulle det kortslutas i den ände där signalkällan är ansluten. Så där är signalen alltid oförändrad, oavsett kabel.
En linjeingång på en förstärkare har tvärtom hög impedans, ofta 100 kOhm.
Så hur mycket påverkar en kabel ansluten mellan signalkällan och exempelvis en förstärkaringång?
Vi går igenom de tre egenskaperna en i taget:

Vi börjar med resistansen.
Låt oss ta en meter riktigt billig signalkabel (typ dubbel RCA till dubbel RCA för några tior på ett varuhus). 
De brukar ha klena ledningar, typiskt 0,22 kvadratmillimeter.
Koppar har en resistivitet på 1,72 x 10-8. Det säger nog inte så mycket för de flesta, men det gör i alla fall att en meter koppartråd med en yta på 0,22 kvadratmillimeter har en resistans på knappt 0,078 Ohm. Skärmen runt ledningen har mycket större area och lägre resistans, men låt oss ändå räkna med att det totalt blir 0,1 ohm.
Det betyder att linjeingången på 100 kOhm får en spänningsminskning på 0.1 / 100 000 dvs en miljondel, eller en tiotusendels procent. För att mänsklig hörsel ska höra någon volymskillnad krävs minst 10 procent.
Så resistansen påverkar ljudet hundra tusen gånger mindre än gränsen för vad man kan höra.
Slutsats 1: Resistansen i kabeln påverkar inte ljudet någonting.

Nästa egenskap: Induktans (växelströmsmotstånd). Den ligger också i serie, alltså parallellt med resistansen.
Induktansen hos en rak ledning är 1,65 uH, och eftersom impedansen ökar med ökande frekvens räknar vi med 20 kHz, den högsta frekvens en människa kan höra. En meter kabel har då (på grund av induktansen) en impedans på 0,2 Ohm.

Nästa egenskap: Kapacitans. En meter signalledning kan ha allt mellan 50 och 200 pF kapacitans.
Eftersom den dämpar mer ju högre frekvens vi har räknar vi även här med 20 kHz.
Då blir impedansen vid 200 pF 8 MegaOhm, eller 8 000 000 Ohm.

Nu kan vi göra beräkningen, men för att förenkla den väljer vi värsta möjliga fall: Att kabelns hela serieimpedans lastas av hela parallellimpedansen, dvs att hela induktansen + hela resistansen lastas av hela kapacitansen.
(Så illa är det inte, eftersom en slutet på kabeln (där hela serieimpedansen är med) bara lastas med en liten del av parallellimpedansen (kapacitansen i änden av kabeln). Och, på motsvarande sätt, början på kabeln visserligen belastas med nästan hela parallellimpedansen, men där är serieimpedansen nästan försumbar.

Hur som helst: Värsta möjliga fall, hela serieimpedansen (0,3 Ohm) belastas med hela parallellimpedansen (8 Megaohm).
Det innebär en volymminskning med futtiga 0,3 / 8 000 000 = 0,00000375 procent.
Det minsta i volymändring en människa kan uppfatta ligger runt 10 procent.
Jag tror att du förstår, kabelns påverkan (och då talar vi om en lågpriskabel av sämsta sort) är totalt försumbar, med jättemarginaler dessutom.

Då ska vi vara riktigt elaka och räkna med hela resistansen i serie och hela kapacitansen som last efter serieresistansen. För i verkligheten är det inte så illa. För både serieimpedans och parallellimpedans är utspritt över hal kabelns längd, och då blir påverkan mindre än i mitt teoretiska fall.
Trots det räknar vi med hela serieimpedansen (resistans + induktans) och därefter hela kabelns kapacitans som last. Så får vi en siffra som är mycke värre än det är i verkligheten.
Och eftersom dämpningen ökar med ökande frekvens räknar vi med den högsta frekvens en människa med perfekt hörsel kan uppfatta, 20 kHz. Då har 200 pF en impedans på 8 Megaohm. (8 000 000 ohm)
Nu är det ju så att lasten (kapacitansen) är utspridd över kabeln, den ligger inte bara i slutet. Så det här är ett "worst scenario", mycket värre än verkligheten. Men i alla fall:

I verkligheten är det inte så illa pga 90 graders fasskillnad, men låt oss ändå säga att serieimpedansen (induktans + resistans) är 0,3 ohm, och lastimpedansen (kapacitansen) är 8 MOhm (200 pF kapacitans).
Då minskas alltså signalen (vid högsta frekvens där dämpningen är som högst) med 0,3/8 000 000 = 0,00000375 procent.
För att höra en nivåskillnad med mänsklig hörsel behövs åtminstone 1 dB dvs c:a 10 %, och då har man känslig hörsel!
Så... kabelns påverkan (i det här förenklade fallet) är i storleksordningen 270 000 gånger mindre än någon kan uppfatta med hörseln.
TOTALT försumbart.

Jag har sett exempel på hur man försöker lura läsare att tro att det är värre än så här.
Man gör en skiss där en lång serie motstånd + spolar motsvarar kabelns serieimpedans, och efter varje motstånd/spole-par är en parallellkapacitans. Det är faktiskt en bättre bild av hur kabeln fungerar, eftersom alla egenskaperna är utspridda över kabeln.
Så låt oss se på en centimeter av kabeln, och sedan multiplicera effekten med hundra (så att man kommer upp i en meter kabel)... Det blir ju mera likt verkligheten, så vad blir resultatet då?

Då blir serieimpedansen en hundradel av den på en meter, och parallellimpedansen också en hundradel. Så en cm kabel dämpar 10 000 gånger mindre än det blir i mitt förenklade exempel här ovan.  Multiplicera med 100 (så att det blir en meter) så är det 100 gånger mindre än i mitt exempel. Nu talar vi om 2,7 miljoner gånger mindre än en människa kan höra.
Fast egentligen är det ännu mer komplicerat, för alla delar av kabeln lastas ju med den sista centimeterns capacitans, och halva kabeln med andra halvans kapacitans (även om induktansen motverkar...)
OK, utan att grotta ner oss alltför djupt i resonemanget -- det en siffra mellan de båda exemplen här ovan. Alltså totalt försumbart.

En sista liten detalj: Distorsion. Kan en kabel ge distorsion?
Svaret är nej: För att få distorsion krävs någon form av olinjär påverkan. Elektronrör ("radiorör") såväl som transistorer, dioder och andra halvledarkomponenter har olinjäritet, men metaller är linjära. Ökar strömmen genom en ledning till det dubbla, ökar spänningsfallet också till det dubbla, helt linjärt. Induktans och kapacitans påverkas inte alls. När frekvensen ökar / minskar ändras impedansen pga induktans och kapacitans, men som jag redan visat är påverkan inom audioområdet (20 - 20 000 Hz) totalt ohörbar, med enorma marginaler.
Och signalen i en signalkabel går bara genom metall, inga halvledare.
Om man har extremt långa signalkablar kan man få volymsänkning på grund av resistansen, diskantminskning av serieindusktans / parallellkapacitans (men då krävs MYCKET långa ledningar, som du såg tidigare). Men inte distorsion. För att få distorsion behövs olinjäritet, och det har inte en kabel. Skicka in en ren sinuston i ena änden och i andra änden får du ut en lika distorsionsfri sinuston.

Slutsats: Med signalledningar av normal längd i Hi-Fi-sammanhang (enstaka meter) kommer valet av signalkabel inte att ha någon som helst hörbar påverkan när det gäller inkoppling av DAC, datorljudkort, CD- eller DVD-spelare et.c. som har försumbart låg utimpedans.
Däremot gäller detta inte för kabeln mellan en skivspelare med dynamisk pickup och RIAA-steg:
En pickup har nämligen en förhållandevis hög impedans och är dessutom i hög grad induktiv vilket gör matchning mellan en pickup och anslutningskabel viktig om man vill ha bästa möjliga ljud. Så om den kabel som följde med vid köpet av en grammofon behöver bytas, eller man byter pickup, är det viktigt att ta reda på vilken kapacitans den nya kabeln ska ha och välja rätt kabel. Vid köp av ny pickup brukar det i databladet stå vilken kapacitiv last pickupen ska ha. Om det exempelvis är 200 pF och man ansluter en kabel med 100 pF per meter ska den vara 2 meter lång.  För hög kapacitans kommer att dämpa diskanten (upplevs som dämpat, dovt), för låg kapacitans kommer att överdriva diskanten (den blir "luftigare" än den egentligen ska vara). Men, som sagt -- det gäller bara signalkabel mellan skivspelare och RIAA-steg.
Högtalarkablar:
Ett hyfsat bra slutsteg har en utimpedans på bara en bråkdel av ett Ohm. Och kapacitansen mellan ledningarna i en högtalarkabel är ännu lägre än hos signalledningar. Så samma sak gäller som för signalledningar, med ännu större marginaler.
Nästan alla förstärkare har av stabilitetsskäl redan från början en kapacitans på 100 nF på utgången, och tål flera uF kapacitiv last utan att tappa stabilitet. Så med en vanlig högtalarkabel (max 100 pF / m) talar vi om tusentals gångers marginal innan förstärkaren skulle börja må illa av lasten eller diskanten skulle börja drabbas. Det är bara halvledare (dopat kisel, germanium och några andra halvledare) som kan ge harmonisk distorsion och något sådant finns inte i en vanlig passiv kabel.
För att demonstrera detta har vi på en ljudmässa demonstrerat högtalare med 0,1 mm-trådar (area 0,008 kvadratmillimeter) och fått beröm för hög ljudkvalitet av riktiga ljudnördar.

OM kabelresistansen hade haft någon betydelse skulle inga högtalare kunna låta bra, eftersom spolens resistans hos en 8 Ohms högtalare är c:a 6 - 6,5 Ohm. Det som driver en högtalare är induktans x ström x magnetfält, resistansen i spolen ligger elektriskt sett i serie även om den rent fysiskt råkar vara i sjävla spolen. Så ett 8 Ohms högtalarelelement har redan från början ett "seriemotstånd" som motsvarar 6/0,045 = 133 meter högtalarsladd av enklaste sort (s x 0,75 kvmm). Det skulle kräva enorma fel i delningsfiltret för att kabeln skulle få någon som helst påverkan på ljudet. Och om det ändå skulle vara så, se till att byta ut det felaktiga delningsfiltret i stället för att meka med kablarna!
Matematik och fysik stämmer alltid. Hör man något annat är det psykoakustik det handlar om.



Fler exempel kommer när jag har tid...

Men hur som helst -- Vi vill helt enkelt inte hamna i ett sammanhang där man inte håller sig till sanningen.
Så vi annonserar inte i hifitidningarna, och vi skickar inte heller in "gratisexemplar" (mutor) för att testas.
Vi säljer hellre lite mindre för att ha ett rent samvete.


Om du anser att vi har fel när du läst färdigt, klicka här.