En liten jämförelse mellan CM-100 och ett typiskt integrerat klass AB-steg.
Du behöver inte vara någon expert för att se skillnaden.

Här är ett vanligt IC-slutsteg (2 x 40 W RMS), och observera att det är båda kanalerna du ser på bilden.

Det inom rektangeln här ovan är själva den integrerade kretsen. Förutom den behövs sex kondensatorer och sex motstånd. Allt som allt tretton komponenter. Vill man ha soft start-funktion tillkommer några enstaka komponenter till.
Det här tar inte många sekunder att montera, i synnerhet i massproduktion där robotar gör jobbet.
Ljudet blir inte perfekt, men om man inte har höga krav och bara spelar enkel musik kan det duga för många konsumenter. Så resonerar ofta stora tillverkare. Det är ju bäst för dem att du med tiden blir lite missnöjd och köper en ny förstärkare...

Här är en blockritning som visar hur vår förstärkarmodul CM-5017 är konstruerad.
Det sitter två CM-5017 i ett CM-100 stereoslutsteg:

Varje enskilt block (utom spänningsreferensen) består av 2 - 5 diskreta komponenter. I CM-100 har vi ett 90-tal komponenter bara i själva slutstegsmodulerna.
Så varför har vi gjort det så här komplicerat, jämförelsevis?
Svaret är enkelt: Ljudkvalitet.
IC-lösningen ger "medelsvenssonljud". Det blir OK för fester och bakgrundsmusik. Men när man vill sitta ner och verkligen avnjuta en konsert duger det inte. Då behövs en mera exakt signalbehandling, så att alla små njutbara detaljer finns med. Och i vårt fall fanns ännu ett skäl att få en så exakt förstärkning som möjligt:

Vi skulle använda förstärkaren i vår butik för demonstration av SQ-50-högtalarna, och då kunde vi inte ha en förstärkare som gav någon hörbar påverkan av ljudet. Våra kunder skulle veta hur högtalarna lät, utan att förstärkaren la till eller tog bort någonting.
Vi hade en NAD men den hade för varmt ljud (skönt att lyssna på en stund, men detaljfattigt som ger svag livekänsla).
Vi hade också testat en Sony som på ett underligt sätt slätade ut ljudet, detaljer och känsla dämpades. Vi hade en inspelning där trummisen gör trumkantslag (trumpinnen mot kanten på trumman, inte på membranet). Med en bra hörlursförstärkare hördes det tydligt att trumpinnen var av trä, med
sonyförstärkaren blev det ett obestämt slag av "någonting på någonting".
De detaljer som krävdes för att man skulle höra att det var just en trumpinne av trä var borta.


Det fanns visserligen bra slutsteg att köpa i finare Hi-Fi-butiker, men vi ville inte lägga ut tiotusentals kronor på något vi tyckte att vi lika gärna kunde göra själva för en bråkdel av kostnaden. Komponenter är nämligen inte dyra, oavsett kvalitet.
Så vi (eller rättare sagt jag, Stefan Berge som skriver det här)
satte igång att konstruera en egen förstärkare.
Jag ställde upp ett tydligt krav: INGEN hörbar förändring av ljudet. Annars skulle vi inte kunna vara säkra på hur högtalarna själva lät.
Jag avsatte en arbetsvecka åt projektet. Jag hade erfarenhet av förstärkarkonstruktion sedan tidigare, både audioförstärkare och diverse förstärkare för industriellt bruk, så hur svårt kunde det vara?

Mycket svårare än jag trodde.
Inte förrän efter ett trettiotal konstruktionsjobb och prototypbyggen under nästan två års tid var jag helt nöjd. Visst jobbade vi med annat också (annars hade företaget gått i kk), men det var ändå en massiv insats bara för förstärkaren.
Ljudet blev till slut som det var tänkt -- ingen hörbar distorsion. Varken varmt eller kallt ljud, ingen hörbar IM, THD, TIM eller övergångsdistorsion.
Så vi kopplade in den i butiken, och berömmet från våra besökare lät inte vänta på sig.
Den gick dock inte att sälja i det här skicket. Den tålde inte ens någon millisekunds kortslutning utan att haverera, och samma sak hände om någon av drivspänningarna lossnade. Ett litet glapp vid en säkring och...
Så efter ett tag kompletterade vi med strömbegränsare och skydd mot ensidigt spänningsbortfall, och började sälja förstärkarmodulerna. Vi fick mycket beröm för det rena, klara ljudet.
Men jag ville gå ett steg längre. Vi hade tidigare konstruerat en automatisk tomgångsströmjustering för en industriell produkt, och nu la vi in den i slutstegsmodulen. När vi ändå höll på, studerade vi olika kretslösningar för att höja dämpfaktorn och göra förstärkaren mera okänslig för återkoppling från högtalarna. Det fanns speciella kombinationer av ljud (vissa pianoackord, mycket djupa bastoner) som tillsammans med vissa högtalare / filter gav missljud.
Som sagt, ingen klagade, men ändå. Jag beslöt att ta förstärkarkonstruktionen några steg till.
Det här krävde lite djupare studier, men på nätet hittade jag till slut de teorier som ledde fram till en lösning.

Så på våren 2017 gjordes den sista förändringen. En strömspegelkoppling parat med helt separerade strömgeneratorer för ingångs- och drivsteget gav den stabilitet jag var ute efter. Även mycket djup bas blir nu helt opåverkad och återges med en fantastisk fasthet och stabilitet.
En besökare i januari 2018 frågade hur hög effekt förstärkaren har. C:a 50 Watt per kanal svarade jag. Han såg mycket förvånad ut, och förklarade att hans Cambridge-förstärkare trots högre effekt inte alls klarade basen lika bra.
Så vi fick en "kvittens" på att den sista förändringen hade gjort nytta. I CM-5017 / CM-100-17 har vi nu tagit till alla designfinesser vi kan tänka oss för bästa ljud, högsta stabilitet och fastast möjliga styrning av högtalarna.
Vi använder supersnabba småsignaltransistorer och lågkapacitiva HEXFET:ar i effektsteget. Resultatet blir rent, klart, detaljrikt ljud med fast styrning av högtalarna även vid komplicerade klanger och mycket låga frekvenser, och dessutom långtidsstabilitet som gör att det fina ljudet inte försämras med åren.


Så är det värt besväret att använda ett 90-tal diskreta komponenter i ett stereoslutsteg när vi kunde valt en IC + tolv andra komponenter? Ja, utan tvekan.

Du kanske undrar vad "effektiv styrning" av högtalarna innebär? När ett högtalarmembran rör sig fungerar det som en generator, så även om förstärkaren driver högtalaren, så återmatar också högtalaren signaler till förstärkaren. Om den signalen inte "kortsluts" effektivt utan får utsignalen att ändras, kommer den också att påverka motkopplingen i förstärkaren. Vissa ljudkombinationer och starka signaler typ mycket djup bas kan destabilisera förstärkaren och man får olika former av distorsion. Ljudet kan låta lite "platt" och detaljfattigt, och i värsta fall klirrar vissa instrument, piano och trumpet kan exempelvis låta orent. Djupa bastoner blir diffusa.(Se kommentar nedan*)
Vårt slutsteg (CM-100) har tillräckliga resurser för att styra högtalarna "med fast hand". De hänger med även när det är riktigt tvära kast i musiken utan att ljudet ändras på grund av återmatningen från högtalarna. En liveinspelning låter verkligen levande, man hör akustiken i rummet, ljudet från fingrar mot gitarrsträngar, publikljud och annat som kan vara svårt att uppfatta med en enklare förstärkare.
I praktiken innebär det att du kan njuta av musiken. Inte bara lyssna på den.

*) En kund som besökte oss i slutet av augusti 2018 ville lyssna lite på våra SQ-50 MK4-högtalare. De drivs av vår CM-100 effektförstärkare som är ansluten direkt till vår desktopdator, som spelade upp musik från Spotify.
Det var lite ont om tid, så han kunde bara lyssna några minuter.
Dagen efter skrev han att han ville komma in igen efter några dagar, och...

Vill oxå lyssna och titta på dina vita sg-50 som du spelade på sist och den då drivande förstärkaren.
Tyckte basen var himmelsk😀

Som sagt, det har varit en lång resa att få fram CM-100-17, men det har också blivit ett strålande resultat. Och eftersom du monterar ihop den själv betalar du inte mer än för en "normalförstärkare" på en stormarknad.
Räkna med en timmas jobb, mer tar det normalt inte att montera en CM-100-17 med den laserskurna lådsatsen.
Se här för komponentsatserna, och om du vill spara lite pengar finns en lådritning här.
Steg-för-steg-anvisning för sammankoppling av elektroniken hittar du här.
Observera att man inte behöver kunna löda.

Hela den elektriska sammankopplingen görs med vanlig skruvmejsel.
Valutronic, 2018-08-31