En liten jämförelse mellan CM-100 och ett typiskt integrerat klass AB-steg.
Du behöver inte vara någon expert för att se skillnaden.

Här är ett vanligt IC-slutsteg (2 x 40 W RMS), och observera att det är båda kanalerna du ser på bilden.

Det inom rektangeln här ovan är själva den integrerade kretsen. Förutom den behövs sex kondensatorer och sex motstånd. Allt som allt tretton komponenter. Vill man ha soft start-funktion tillkommer några enstaka komponenter till.
Det här tar inte många sekunder att montera, i synnerhet i massproduktion där robotar gör jobbet.
Ljudet blir inte perfekt, men om man inte har höga krav och bara spelar enkel musik kan det duga för många konsumenter. Så resonerar ofta stora tillverkare. Med tiden ska du upptäcka bristerna, så att du börjar fundera på att köpa en ny.

Här är en blockritning som visar hur vår förstärkarmodul CM-5017 är konstruerad.
Det sitter två CM-5017 i ett CM-100 stereoslutsteg:

Varje enskilt block (utom spänningsreferensen) består av 2 - 5 diskreta komponenter. I CM-100 har vi ett 90-tal komponenter bara i själva slutstegsmodulerna. Om vi hade nöjt oss med "medelsvenssonljud" hade vi givetvis gjort som de flesta andra, nämligen använt en IC i stället. Billigare, mera snabbmonterat och tillräckligt bra ljud för dem som ändå inte lyssnar särskilt noga eller kräver en naturtrogen återgivning.

Men när vi konstruerade CM-5017 hade vi extremt höga krav på ljudkvalitet.
Vi skulle använda förstärkaren i vår butik för demonstration av SQ-50-högtalarna, och då kunde vi inte ha en förstärkare som gav en hörbar påverkan av ljudet. Vi hade en NAD men den hade för varmt ljud (skönt att lyssna på men detaljfattigt vilket minskar livekänslan) och en kort tid även en Sony som på ett underligt sätt slätade ut ljudet:
På en inspelning med trumkantslag (man slår med trumpinnen på trummans hårda kant, inte på membranet) kunde jag med en bra hörlursförstärkare lätt höra att det var en trumpinne av trä, klangen var helt rätt. Med sonyförstärkaren hördes ljudet, men det lät inte som trä. Klangen var borta, det blev ett obestämt slag av någonting på någonting.
Det fanns visserligen bra slutsteg, men vi ville inte lägga ut tiotusentals kronor på något vi kunde göra själva.
 Så vi (eller rättare sagt jag, Stefan Berge som skriver det här)
satte igång att konstruera min egen förstärkare.
Jag ställde upp ett tydligt krav: INGEN hörbar förändring av ljudet. Annars skulle vi inte kunna vara säkra på hur högtalarna själva lät.
Jag avsatte en arbetsvecka åt projektet. Jag hade erfarenhet av förstärkarkonstruktion sedan tidigare, både audioförstärkare för hemmabruk och diverse förstärkare för industriellt bruk, så hur svårt kunde det vara?

Mycket värre än jag trodde.
Att bygga en medelmåttig förstärkare är inte svårt, men med de krav jag hade nu blev det lite av en mardröm.
Inte förrän efter ett trettiotal konstruktionsjobb och prototypbyggen under nästan två års tid var jag helt nöjd. Visst jobbade vi med annat också (annars hade företaget gått i kk), men det var ändå en massiv insats bara för förstärkaren.
Ljudet blev till slut som det var tänkt -- ingen som helst förändring kunde höras. Varken varmt eller kallt ljud, ingen hörbar IM, THD, TIM eller övergångsdistorsion.
Så vi kopplade in den i butiken, och berömmet från våra besökare lät inte vänta på sig.
Den gick dock inte att sälja i det här skicket. Den tålde inte ens någon millisekunds kortslutning utan att haverera, och samma sak hände om man råkat glömma en säkring i nätdelen. Ensidig drivspänning och både förstärkaren och den högtalare som var ansluten hade havererat.
Så innan vi lanserade förstärkaren på allvar gjordes konstruktionen om, nu med strömbegränsare och skydd mot spänningsbortfall.
Dämpfaktorn var relativt låg, men vi upptäckte inga problem med det. Inte förrän vi lyssnade på en inspelning med kraftig djup bas där det lät lite "luddigt". Vi trodde först att det var inspelningens fel, men i studiolurarna lät det inte likadant.

Det var dock ingen som hade klagat på saken, det var bara vi själva som la märke till det, och bara i ett speciellt sammanhang.  Hur som helst, jag läste på  om saken och hittade till slut en förklaring  och började konstruera igen. Så på våren 2017 gjordes den sista förändringen. En strömspegelkoppling parat med helt separerade strömgeneratorer för ingångs- och drivsteget gav den stabilitet vi ville ha. Även mycket djup bas blir nu helt opåverkad utan återges med en fantastisk fasthet och stabilitet.
En besökare i januari 2018 frågade hur hög effekt förstärkaren har. C:a 50 Watt per kanal svarade jag. Han såg mycket förvånad ut, och förklarade att hans Cambridge-förstärkare trots högre effekt inte alls klarade trycket lika bra.
Jag är inte förvånad. För i CM-5017 / CM-100 har vi nu tagit till alla designfinesser som finns för att få ett så perfekt ljud som möjligt. Förutom det avancerade drivsteget har förstärkaren supersnabba småsignaltransistorer, lågkapacitiva HEXFET:ar i effektsteget, och vår egen driftfria tomgångsströmskoppling. Rent, klart, detaljrikt ljud med effektiv styrning av högtalarna, och dessutom långtidsstabilitet som gör att det fina ljudet inte försämras med åren.

Så är det värt besväret att använda ett 90-tal diskreta komponenter i ett stereoslutsteg när vi kunde valt en IC + tolv andra komponenter? Ja, eftersom vi vill ha perfekt ljud och långtidsstabilitet.